Interview: Abu Nein (Svenska)

Man måste gå ut i vattnet

För ett par veckor sedan spelade Malmö-bandet Abu Nein (tillsammans med Yakima Jera) på Feierwerk/Katzenclub i München, det var en stekhet, men jättetrevlig kväll (recension på tyska här). Innan konserten fanns det lite tid att prata med bandet, och Erica Li Lundqvist (EL), Andreas Andersson (AA) och Andreas Lundberg (AL) berättade lite grann om … ja, om hur mycket som helst, men också om förändringar i bandet och det nya album som kommer antingen snart eller i början av det nya året. Samtalet hölls på svenska (jag ber om ursäkt för alla fel, svenska är inte mitt modersmål, Sabine/SchwarzesBayern) och är lätt kortad och anpassad för bättre läsning.

SB: Välkommen. Det är väldigt fint att ha er här i München och att det inte tog så lång tid. Hur känns det att vara här?

EL: Det känns jättekul. Jag har hört jättemycket om just det här stället. Av Emmon till exempel, hon var här för inte så länge sen och sa „Åh, vad roligt, ni ska dit“. Så vi har bara hört gott om München och det är första gången i München för oss. Men du [AA] har varit kanske här innan?

AA: Ja, jag har varit på tågstationen förut, i fem minuter. *skrattar*

SB: Så ni hade hört om Katzenklub innan från andra band?

EL: Ja, precis. Att det är en väldigt bra klubb och trevligt ställe och bra arrangörer.

SB: Även om det är så långt ifrån Sverige.

EL: Värt, värt resan.

SB: Ja, hur kom ni hit?

AA: Vi har kört ner. Vägen ner så tog vi över Danmark och sedan genom Tyskland. På hemvägen kör vi till Świnoujście och tar nattfärjan hem. Så får vi lite sömn.

SB: Och det var smidigare eller billigare än flyg?

EL: Ja, men vi försöker att inte flyga om vi inte måste. Klimatet … Men ibland så går det inte. Då måste vi liksom flyga. Men kan vi ta bilen eller tåg så gör vi det.

AA: Tåg gick inte denna gången. Det tog för lång tid och blev alldeles för dyrt.

SB: Och ni har kanske hört om problemen Deutsche Bahn har. När jag kom tillbaka från Subkult då åkte jag tåg och det fanns strul på varje avsnitt av resan. Alltså verkliga strul. Och om man måste vara någonstans i tid, ta inte Deutsche Bahn.

AA: Nej, det var lite grann det vi också hade i åtanke.

SB: Även om man verkligen vill det, det lönar sig inte. Så, första intryck av München och Feierwerk? Vad tycker ni om München? Det lilla ni har sett hittills.

AA: Jag har redan bestämt mig för att jag är förtjust i München. Jag vill väldigt gärna se mer och uppleva mer utav München.

SB: Men har ni haft München som goth-stad på kartan? Alltså visste ni innan att det finns en goth-scen här?

EL: Ja, jag har hört det via andra band. Så det har ju bara varit en tidsfråga till att vi ville hit. Det var kul att vi blev inbjudna och inte behövde tjata. *skrattar* För det tror jag att vi hade gjort annars.

AA: Ja, man vill pricka av vissa ställen.

SB: Ja, och Tyskland har ju blivit typ viktigaste landet för er, eller? Alltså när det gäller livespelningar.

EL: Ja, definitivt.

SB: Och vet ni varför?

EL: Alltså det kan ju vara för att vi låg på ett tyskt bolag från början, Young & Cold. Så det kan ju vara därför. Och sen har vi också en tysk bokare. Anja. Men jag tror att tyskarna gillar svenska band generellt. Eller gillar Sverige. Våra älgar och Allemansrätten.

SB: Ja, det börjar med Astrid Lindgren.

EL: Ja, precis. Nej men skämt åsido. Det är ju en viktig och stor scen för oss.

SB: Ja, och så finns det ju många möjligheter att spela också på festivaler. Eller små klubbar som ikväll.

EL: Ja men precis och vi har ju liksom fått både och. Och jag tycker att det är roligt att både kunna stå på stor scen på Amphi och en liten klubb i en källare i Bochum. Eller Siegen. Jag tycker att det är det bästa av två världar, det olika.

SB: Olika vibbar och olika människor kanske också.

EL: Ja, och det är liksom bara i Tyskland så, så upplever jag. Sverige är inte på samma sätt.

SB: Hur upplever ni det?

EL: Glesbygden är inte så. Folk reser inte på samma sätt mellan olika städer.

SB: Eftersom det är så långt.

EL: Nej men precis. Så svenskarna är väl lite latare att supporta subkulturen genom att man tar sig någonstans. Jag upplever att tyskarna tar sig längre för att se ett band som de gillar.

SB: Ja, det stämmer. Det finns många som reser runt när bandet är på turné eller på någon festivalturné.

EL: Ja, precis.

SB: Vet ni varför det är så i Sverige? Att folk är lite lat eller väntar tills ett band kommer.

AA: Jag vet inte varför det har blivit så, men det känns som att det har kommit med tiden. Jag tycker det har nog varit annorlunda när det liksom var lite större klubbspelningar eller en endagsfestival eller någonting sånt. Att det attraherade folk från hela landet mer eller mindre.

SB: Vilken tid pratar vi om?

AA: Början 2000-tal kan vi ju ta för att det är det jag själv har erfarenhet utav med, med klubb och sånt där. Och då var det ju absolut inte ovanligt att göteborgare kom ner till Malmö. Och helsingborgare för den delen också. Men nu är det ju knappt att Malmö ens attraherar folk från Lund. För att det är liksom jobbigt.

SB: Är det på grund av åldern? Alltså vi, vi är ju alla inte jätteunga längre. Är det åldern eller att man har familj …?

EL: Ja, jag vet inte, för jag tycker ändå att det finns en föryngring i scenen som jag har sett på våra spelningar, vilket har förvånat mig och som är väldigt positivt. Att det är inte bara liksom 40 plus-cis-män. Utan att det är faktiskt en föryngring, i goth-scenen framför allt kan jag säga. Kanske synth-scenen så, men i goth-scenen så finns det en föryngring och det är jättefint att se.

SB: Okej, då är det kanske verkligen åldern?

EL: Det kan det vara. Bekvämlighet kommer med åldern kanske.

AL: Jag upplever att det kanske är ett litet glapp också med åldern. För att det är ju absolut en återväxt, men det känns som det är inte så många som är i 30-årsåldern.

SB: Antingen tjugo eller femtio.

AL: Lite så känns det som. Men man kan ju lätt säga att scenen i Tyskland är mycket vid liv.

SB: Ja, men vi är ju också lite mera människor. Men det är samma sak här också. Vi har många “baby bats”, de är alla typ arton till tjugotvå. Och sen är det vi gamla som har varit med sen trettio år tillbaks. Så alla de som är trettio eller trettiofem kanske har bildat familj och har lite svårare att lämna huset.

AA: Ja, det skulle mycket väl kunna spela in. Nyblivna föräldrar, nyblivna husägare. Nya på jobbet, de känner att de måste vara där.

SB: Kanske kommer de tillbaka.

AA: Ja, men jag tror det.

SB: Ja. Men ni som band som har varit länge i scenen, alltså som musiker, hur upplever ni det som band? Är det alltid värt att vara i ett band och spela live? Vilket är ju inte så lätt i Sverige, det finns inte så många ställen som till exempel i Tyskland. Är det värt det?

AL: Äh, jag har svårt att svara.

AA: Ja, jag, jag skulle säga ja, men man kan ju mäta det i livskvalitet – och man kan mäta det monetär.

SB: Vilket är också viktigt.

AA: Precis, vi vill ju inte gå minus. Så enkelt är det. Men sen kan man ju fundera på vissa spelningstillfällen som vi kan bli erbjudna. Och vi tänker “det här vill vi göra. Ekonomin – det blev plus minus noll“. Men vi vill göra det.

SB: Jag frågar eftersom det är ju inte så lätt att komma till exempel till Tyskland. Lönar det sig monetärt eller är det bara för att nå nya människor?

EL: Jag skulle säga att så länge ni ser oss spela live så är det värt det. Det finns alltid ett mervärde i spelningarna. Den dagen jag känner att det inte finns det, då kommer vi inte spela längre. Så är det för mig i alla fall. Sen spelar ni i andra band. Men om jag ska prata utifrån Abu Nein och att vi existerar och spelar så kommer det märkas. Den dagen då det inte är värt det längre, då kommer vi inte göra det. Eller jag kommer inte göra det i alla fall. Men för mig så ger det alltid mer än vad det tar och det handlar inte om pengar heller liksom. Det monetära, det kan man alltid pussla ihop om man tycker att det är värt det liksom. Och det går på ett ut, oftast.

SB: Det ideella, det som man känner in i sig, det är viktigare.

EL: Ja, det ger så mycket annat. Det är socialt, det är liksom otroligt, ett otroligt privileg att ha en plattform där man har en röst. Och för mig som också skriver låtarna, alltså texterna, att få förmedla någonting som människor kan ta till sig. Att ha någonting att säga, att ha en plattform tycker jag är skitfett. Jag är bara tacksam över att det kommer tre personer till våra spelningar som lyssnar och kommer fram efteråt och säger att de gillar oss.

SB: Bra svar. Så, det har ju hänt jättemycket i era liv men också som band. Till exempel en ny medlem. Välkommen. Kan du presentera dig lite grann? Eftersom jag vet inte om det är så många i Tyskland som känner dig. Men det vill vi ändra.

AL: Andreas heter jag, jag har spelat och producerat musik i hela mitt liv i stort sett. Just nu så spelar jag i lite olika band. För scenen är det Gallows’ Eve mest relevant som är ett gothrockband. Och just nu spelar jag bas och ibland gitarr med Abu Nein. Jag har lyssnat länge. De har varit kompisar till mig i många, många år.

SB: Och så har ni pratat med varandra att Abu Nein behöver en ny basist?

AL: Precis. Jag sträckte på handen direkt när jag visste att det behövdes nån ny där. *skrattar*

SB: Och hur känns det att vara i två band samtidigt som är både inom goth-genren men lite olika ändå?

AL: Det känns fint. Jag tänker exakt samma som Erica. Jag kan inte sluta spela. Hade det bara varit att göra pengar hade jag slutat direkt för att det går inte att gå vinst på det här. *skrattar* Jag har redan investerat miljontals kronor i tid, instrument och allting. Men jag kan inte sluta. Det är när jag dör. Jag är också jättetacksam över att få spela live. Det är betalningen för allt, allt arbete man lagt ner i hela livet. De flesta gör ju inte det här. *skrattar* Vilket känns absolut privilegierat. Det är ett jäkla slit. Och väldigt lite betalning. Men jag kan inte sluta. *skrattar*

SB: Ja, det tror jag. Det märks att det är ditt liv, att det är ert liv. Och det är så skönt när man är fan att känna det. Att bandet är verkligen där på grund av att de vill det. Och inte för pengarna. Utan man lever för den där musiken och man vill presentera den och få en connection med fansen som står framför scenen. Ja, och det märks hos er. Det är jag väldigt tacksam för.

AL: Ja, alla band som spelar nu lider lite av samma sjukdom. De måste göra det. För att det här, det är ingenting som man tjänar pengar på längre. Många av de här gamla banden, de tuffar mest på för de inte har någon annanstans att ta vägen. Och därför uppmuntrar jag ju alla att lyssna på ny musik. För ny musik som kommer ut nu, speciellt inom den här scenen, är fantastiskt bra. Och bättre än alla andra årtionden innan. Många tittar ju tillbaks på 80-talet. Men jag tycker just nu är det, alltså nivån på låtskrivande och presentation, visuellt och produktionsmässigt, är bättre än det någonsin har varit. Tycker jag i alla fall.

SB: Det är bra att du säger det. Eftersom det var en av mina frågor. Vad skulle ni rekommendera som ny musik eller tips generellt?

AL: Jag gillar ett band från Hebriderna, Witch of the Vale. Witch of the Vale tycker jag är jättebra. Det skulle jag rekommendera alla att lyssna på. (Bandcamp)

EL: Jag vill rekommendera ett band som var support för oss när vi spelade i Bochum, eh, Isla Ola. (Bandcamp)

SB: De har också spelat här på Katzenclub.

EL: Ja, precis. Det är mina nya favoriter. Och kanske blir Yakima Jera nya favoriter, jag har inte hört dem live, men …

SB: De är speciella och verkligen magiska på deras sätt.

EL: Det är också ett av the perks med att spela, att man upptäcker nya band. För jag tycker det är en grej att upptäcka band på Spotify. Det kan man ju göra liksom. Men att få spela tillsammans med andra band, lära känna andra band och uppleva dem live, det tycker jag är jätte, jättefint. Och då speciellt på såna här lite mindre ställen. Liksom på festivaler så hinner man kanske inte lyssna.

SB: Men här är man ju liksom tvungen. Man är ju ändå här.

EL: Precis.

AL: Blind Delon vill vi spela med. De var alltså jättebra live. De hade inte jag sett live innan.

SB: Just, de har jag sett på WGT. Och de var verkligen bara wow.

AA: Eh, jag tänker faktiskt inte nämna något specifikt band. Dels för att jag inte kan få ut något enstaka namn, utan som Erica säger, det är fantastiskt att få uppleva de som man spelar tillsammans med, träffar på festival. Och där, skulle jag också säga, där påverkar personkemin hur jag upplever musiken. Trevliga människor, bättre musik. Och efter de här åren finns rätt många band som man har knutit an som bekantskaper som är bra, som rullar i playlisten konstant liksom.

SB: Kanske nya kollaborationer i framtiden? Eftersom ni har ju samarbetat med Henric de la Cour eller Aux Animaux.

EL: Blind Delon.

SB: Blind Delon, ska det bli en ny kollab?

EL: Nej, du [AA] och jag har gjort det. Med ett projekt som Mathis har tillsammans med Pablo Bozzi. De hade ett projekt som heter Lost Highway där jag lånade ut min röst. Och det var så jag kom i kontakt med Blind Delon. Och sen har vi sagt att vi ska spela ihop och sen kom de då till Sverige. Och sen har de gjort en remix.

SB: Okej, den, Lost Highway, ja, men remixen har jag då missat.

EL: Ja, det var ju på förra skivan. (Länk) 

SB: Och med den nya skivan ska ni gå på turné med Blind Delon. Det har jag läst på Hymnintervjun.

EL: Yes, det är planen.

SB: Då kan vi kanske prata lite grann om den nya skivan som kommer ut senare i år eller i januari typ. Hur känns det?

EL: Ja, det känns, eh, lite mer nervöst än vanligt kanske.

SB: Varför det?

EL: För att vi är färre kockar den här gången. Innan har det ju varit många som har skrivit musiken och så. Nu är jag ensam låtskrivare.

SB: Okej, det var min nästa fråga. Hur är skriv- och kompositionsprocessen nu? Efter så många ändringar.

EL: När Anders lämnade bandet då så hade vi påbörjat albumet. Men efter att han lämnade bandet så blev jag ensam kvar som låtskrivare. Och då tog jag hjälp av Tobias Bernstrup som producent. Så han har gått in som producent och också medskrivare till vissa låtar, han har varit med och komponerat vissa låtar. Det är nytt, men också lite mer läskigt då, eftersom det blev mer jag. Alltså innan har det ju varit …

SB: Typ kollektivt.

EL: Det har det varit. Sättet att göra låtarna … Man har inte vetat riktigt hur soundet ska låta i slutänden för att man har skickat över det till Dennis då som var med från början och sen så har det kommit tillbaka. Det fanns aldrig en tydlig plan för hur plattorna skulle låta. Samma när Andreas Catjar var producent. Då jag lämnade jag över liksom en låtskiss till honom och sen så kom det tillbaka. “Oj, såhär kunde det låta” liksom. Det fanns överraskningsmoment som var otroligt spännande. Tre plattor arbetade vi på det sättet, och det var jätteroligt. Nu har det funnits en plan, på ett annat sätt. Och två personer bara.

SB: Och ni visste hur det skulle låta i slutet?

EL: Det har i alla fall funnits en tydligare plan och tydligare referenser att jobba kring. Att plattan ska ha ett sound. Och så får vi se om det går igenom, om det kommer höras. Men det har i alla fall varit ett helt annat sätt att jobba. Och Tobias är en fantastisk producent. Efter att Andreas dog så har jag saknat … Han har ju varit min musikaliska vän i över tjugo år. Alltså du vet den här som man litar hundra procent på, han känner mig så väl. Vi har gjort musik i hur många olika projekt som helst tillsammans [Lovac, Baby Blonde and the Downs …]. Och jag hittar ändå det i Tobias. Alltså sättet Tobias svarar på mig och det jag gör påminner väldigt mycket om Andreas sätt. Så det har varit väldigt fint eftersom Tobias också är en väldigt god vän med Andreas och de hade också ett band ihop, det första bandet. Så att det finns en cirkel som sluts. Eller öppnas upp en ny.

SB: Alltså sluts på ett sätt men, men utvidgas också.

EL: Precis.

SB: Och transformeras på ett sätt.

EL: Det kändes så naturligt. Det tycker jag var fint. Men det blir också naket på ett annat sätt. Så det är lite läskigt.

SB: Ja men om man inte vågar något, då …

EL: Jag säger som David Bowie då i en intervju. Om du går ut i vattnet och känner att fötterna inte bottnar, då är du precis där du ska vara. Om du bottnar, då är du alldeles för trygg, då gör du inte bra konst. Du ska gå lite längre ut så att du precis bara såhär klarar av att hålla dig flytande. Då gör man som bäst konst.

SB: Och så är det med den nya skivan.

EL: Så är det verkligen med den nya skivan.

SB: Det kommer bli bra.

EL: Jag är inte ute på för djupt vatten. Det är liksom familjärt men ändå.

SB: Lagom djupt.

EL: Där.

SB: Jag var ju på Subkult och lyssnade när ni äntligen kunde spela klockan tio på kvällen. De tre [nya] låtarna är fantastiska. Och publiken var ju också med från början. Hur kändes det?

EL: Ja men det var ju fan nice alltså. *skrattar*

AA: Ja, det var en jätteskön känsla. Om man bortser från värmen så var det en jätteskön känsla, att få den återkopplingen från publiken.

AL: Jag var jättenervös fast jag inte ens var inblandad. Det var enda gången jag var nervös och spelade faktiskt. För det verkligen var såhär att det är lite annorlunda. Jag är så van att spela ett material som jag har spelat så länge som alla känner till. Så det var faktiskt enda gången jag var lite nervös.

EL: Det blev intressant, även för oss. Nu har vi ju spelat så länge och tragglat de här låtarna. Du är ju ny på dem, men man hamnar också … Jag tycker inte om att bli bekväm. Alltså du vet de dagarna där jag inte känner mig nervös längre. Då tänker jag, fan, nu är det rutin, nu måste du liksom hitta den där nerven. Och jag tänker, eftersom vi har fans som följer oss runt i Europa och kommer på varje spelning nästan. Tråkigt om det skulle låta likadant. Eller om det låter likadant som på skivan. Man måste tillföra något nytt livemoment varje gång. För att det ska bli intressant för oss, men att det ska också bli intressant för de som lyssnar. Och den nerven är, det är fan liksom magin tycker jag. Och det kan vara interaktion med publiken. Det behöver inte vara att vi ändrar arrangemangen, utan det handlar bara om en, jag vet inte, en…

AA: Symbios.

EL: Ja, att man fångar upp tillfället också. Och det hände på Subkult tyckte jag, för att vi blev lite chockade att det kom så mycket folk. Det var ändå femtio pers där.

AA: Word by mouth som i princip fick göra att folk visste att vi skulle uppträda.

EL: Det var otroligt fin respons faktiskt måste jag säga.

SB: Jag stod ju i publiken nära scenen och det kändes också för mig verkligen speciellt.

AL: Känns det annorlunda ifrån det andra materialet?

SB: Inte så mycket att jag skulle säga ni är ett nytt band, men det var nya moment och nya, nya någonting skulle jag säga. Alltså jag måste lyssna mera på låtarna.

EL: Det är också skillnad på hur det låter på skiva sen och hur man framför det live så klart.

SB: Och så blir man ju meddragen på livespelning och ser och hör inte allt på en gång.

EL: Vi ska spela två av de nya låtarna ikväll igen, så du får en ny chans.

SB: Var det också ett skäl att byta bolag för att känna sig på gång och utveckla någonting mera?

EL: Ja, absolut. Alltså det är nya tider. Vi kände att vi ville vidare liksom. Och det är tredje bolaget nu eller fjärde kan vi ju säga. Först så var vi ju på Rundgång Rekords, sen Young & Cold och sen Progress och nu Icons Creating Evil Art. Och det känns bara naturlig.

SB: Nytt folk med nya visioner.

EL: Ja.

SB: Nya sätt att jobba kanske.

EL: Precis, precis. Som känns mer rätt för oss nu.

SB: Och hur kom det att ni hamnade på Young & Cold? Som är ju ganska nära München belägen.

EL: Alltså vi blev ju upptäckta. Vi släppte en EP.

SB: Just det, på Rundgång.

EL: På Rundgång. Och den hann inte ens ligga uppe i tjugofyra timmar. Så hörde de av sig från Young & Cold och sa: Har ni något skivbolag som släpper vinyl? Så då fick vi skivkontrakt på dagen liksom.

SB: Jag hade ju koll via Andreas Catjar att han är med i Abu Nein. Och sen läste jag att ni är på Young & Cold.

EL: Ja, de var snabba på bollen. Jag vet inte hur de lyckades snappa upp det. Jag tror inte ens det tog tjugofyra timmar så hade vi ett meddelande. Och vi bara sa, absolut, vi är på.

SB: Men de har verkligen koll. Och det är alltid spännande vad de signar. Alltså jag gillar inte allt, men allt är bra.

EL: Vi är otroligt tacksamma för att vi fick ligga hos dem. Det var första plattan och sen bytte vi ju till Progress då, för att vi ville ha ett svenskt bolag. Det kändes liksom mer rimligt för oss då också. Det var inte att vi var missnöjda med Young & Cold eller så, utan det blev bara mer naturlig.

SB: Men jag har första skivan från Progress hemma, alltså Secular Psalms CD-skivan. Den är från Torny.

EL: Ja, han ville släppa CD, för Young and Cold släppte bara på vinyl. Först var det på kassett på Rundgång och sen så släppte vi det på vinyl då. Den där rosa limited vinylen. Och sen hörde Torny av sig och sa vill ni släppa på CD?

SB: Just, då var dubbel bolag typ.

EL: Precis. Och då tyckte vi att det var krångligt att ha två bolag.

SB: Ni spelar ju också alla i andra band. Du [AL] spelar med Gallows’ Eve, som jag tyvärr missade på Subkult för att det var lite för sent. [AA] du spelar med Likk. Vill du prata lite grann om Likk?

AA: Likk är lite grann också såhär och hamnade i en situation där det behövde förnyas. Jag var ju inte med där från början. Jag var inkopplad ganska tidigt, då jag fick en masteringsförfrågan på det där. Men sen hände ingenting, och så tänkte jag bara: „Ja, nej men då löser de det på egen hand.“ Och jag har varit vän med Toril i över tjugo år. Så plötsligt la hon upp på Facebook: „Hjälp, jag har snart en spelning och min bandkamrat är borta.“ Och jag tänkte, fan, jag gillar musiken. Och förra medlemmen hade skickat grejer till mig. Så jag kan tänka mig att sta på scen tills ni löser det. Och så visar det sig med tiden att: „Ja, men den här medlemmen kommer ju inte till att komma tillbaka.“ Jag blev den nya medlemmen och nu jobbar vi på att få ut de demospåren som fanns på en hårddisk. Och snart sätter vi i gång med helt nya låtar som är hundra procent Toril och jag. Vi kände att vi gör lite med det demomaterialet som finns, så att vi kan gå ut och spela. Jag har jobbat med att färdigställa de låtarna. De är i stort sett färdiga så att nu kan vi börja på helt nytt tomt papper.

SB: Och Erica, O+her med Tobias Bernstrup, finns ni fortfarande?

EL: Vi finns absolut. Vi har ju spelat in de sista låtarna till plattan. Men sen kom ju Abu Neins platta emellan. Så vi bestämde väl att det skulle vara fokus på det. Men den kommer.

SB: Och andra projekt?

EL: Eh, vi får se. *skrattar*

SB: Vi får se. *skrattar* Okej, jag skulle gärna vilja ställa den sista frågan. Finns det en fråga som ni vill höra på en intervju men den kom inte än? Finns det något ni vill prata om men ingen har frågat det än?

AA: Det var ju en jävla bra fråga.

AL: Om jag tycker en intervju är tråkig så brukar jag alltid fråga. Den sämsta frågan man kan ställa, det är någonting om bandnamnet. Det är det tråkigaste jag vet att svara på. Då brukar jag alltid säga: „Nej, hörru, kör något annat, ta något annat.“ Och det helst man vill höra, som jag upplever, det är när man frågar något specifikt om en låt. För då betyder det att någon har åtminstone suttit ner och lyssnat på någon låt och tänkt såhär att: „Det här undrar jag över vad som händer här i alla fall.“ Jag tror det är samma sak eftersom Abu Nein … det är rätt mycket symbolik, och vad som händer i texterna och sånt där. Ibland kan det vara en story, sånt där, men inte uppenbart vad som händer. Det borde vara någonting. Så det brukar jag ofta tänka på. Jag brukar säga till folk som jag tycker är tråkiga: „Nej, lyssna på låtarna, fråga mig om någonting om musik eller så.“

EL: Precis, jag håller med. Alltså ett personligt förhållningssätt till musiken. Kanske att man delar med sig av någonting som man själv har upplevt och sen kanske man pratar om det då. Att det blir som en dialog. Jag tycker inte heller om att förklara låtarna. Så om man skulle få en fråga såhär: „Eh, vad är det med den här låten, hur tänkte du kring den? Eller vad betyder det?“ För att då skriver man folk på näsan. Jag tycker att när jag släpper ifrån mig en text, så är det mest spännande att den får ett eget liv efter det.

AL: Syntesen av lyssnaren och …

EL: Ja, men precis. Och att den kan få en helt annan betydelse för någon annan. Och det är helt fantastiskt att de lever sitt eget liv liksom. Men att man ändå kan ha en gemensam upplevelse.

AL: „Ja, det betyder det för dig. För mig betyder det något helt annat.“ Det spelar ingen roll vad det betyder för mig.

SB: Så länge det betyder något.

AL: Precis, exakt.

EL: Precis, så länge det betyder något.

AL: Och det är väl vad vi alla vill med att göra musik, man vill komma åt någon, bli någonting annat liksom. Det är en väldigt konstig form av kommunikation. *skrattar* Men i slutändan är det det liksom och rätt så basalt i människan också tror jag. Så fort människan hade hittat någonstans att gömma sig från regnet och äter upp någonting. Så när man var mätt så började man ju slå två stenar och skapa första musiken.

SB: Okej, du tar det från början. *skrattar* Andreas? Instämmer du?

AA: Ja, ja nej men precis. Jag tyckte det var faktiskt en intressant vinkling på det hela.

SB: Tack för intervjun och att vi lyckades gå ner in i djupet lite grann. Har ni någonting att säga i slutet?

AA: BOKA OSS, KOM OCH SE OSS. *skrattar*

SB: Okej, det ska jag skriva med väldigt stora bokstäver.

EL: Mer Tyskland, Deutschland, Deutschland.

SB: Tack så jätte, jättemycket!

Hier geht’s zur deutschen Version!